Vi finns!

Våga visa att psykisk ohälsa ständigt finns ibland oss! Fäst ett plåster på jackan, väskan eller tröjan, och visa ditt stöd för kampanjen.

Ta ett plåster. Fäst det med en säkerhetsnål och placera det var du vill. Det blir inga pengar som doneras till psykiatrin, men det blir en symbolisering för psykisk ohälsa. Vi finns. Vi som är sjuka i det tysta. Vi finns. Vi syns inte så värst. Det satsas inte direkt några pengar på oss heller. Men vi finns.

Skammen kring psykisk ohälsa finns kvar. Många är de tillfällen då jag mött människor på avdelningen som inte velat berätta för sin omgivning var de är. För de skäms. De ligger hellre ensamma, inlåsta på en slutenpsykiatrisk avdelning än berättar för någon vilket helvete de har inom sig. Jag tycker det är så sorgligt. Så ledsamt. För mig är det inget konstigt att må psykiskt dåligt. Jag skäms inte för det. Nackdelen är mest att de jag inte känner lätt kan döma vem jag är om de får höra att jag är inlagd. Men är jag min  sjukdom? Nej.

Jag skulle önska att psykiatrin uppmärksammas ännu mer. Att psykisk ohälsa inte innebär skam. Att psykisk ohälsa är lika ”okej” som cancer eller brutna ben. Vilken diagnos någon har ska inte behöva spela någon roll. Alla ska behandlas lika. Alla är värda lika mycket.

Så. Sätt på dig ett plåster om du vill vara med och visa att du accepterar psykisk ohälsa! Och hjälp gärna till att sprida det vidare! Jag har inga pengar att sprida det här för, men jag gör det i tanken och jag tänker att det är bättre än inget!

//Helena

Varmt välkomna till Plåsterkampanjens andra evenemang!

För snart ett år sedan startade jag Plåsterkampanjen.
Då var jag inlagd på en slutenpsykiatrisk avdelning.
Då ville jag försöka förändra synen på psykisk sjukdom.

Året som gått har varit allt annat än enkelt och Plåsterkampanjen har fått ligga i dvala.…
Min energi är otroligt låg och min ork likaså.
Ändå vill jag göra ännu ett försök att uppmärksamma psykisk ohälsa och visa att vi finns!

Jag har tänkt ta en dag där varje deltagare frivilligt får göra något valfritt för att på något sätt uppmärksamma psykisk ohälsa. På så sätt kan vi som är drabbade på ett eller annat sätt visa att vi finns.

Min tanke är att var och en får donera 1 kr för varje minut man väljer att delta.
Jag har i samspråk med föreningen SHEDO, Self harm and eating disorder organisation, beslutat att pengarna oavkortat ska gå till deras viktiga arbete.

BANKGIRO: 326- 2094

Vill ni läsa mer om deras arbete så finns deras hemsida: www.shedo.org

Min andra tanke är att varje person helt valfritt kan lägga upp någon bild eller kommentar från ens egen valda aktivitet.

Min förhoppning är att denna andra Plåsterkampanjs-kampanj ska spridas och bilda ringar på vattnet!

Hör av er om ni undrar över något!

 

Den inre kylan

Det börjar bli kallt ute.
En kyla som letar sig in.
Biter sig fast.
Gör hela mitt inre iskallt.

Jag fryser ständigt.
Försöker alltid värma mig på olika sätt.
Kryper in i stora, varma, stickade tröjor.
Kurar ihop mig framför brasan.
Värmer händerna under varmvatten.

Kyla är svårt.
Både yttre och inre.
Den inre är nästan värre.
Den går inte att värma upp.
Det är ett långt och svårt arbete innan en värmande brasa hittar in till den.
Ett arbete som man behöver ork och kraft för att klara av.

Min ork är låg.
Fortfarande.
Jag försöker mig på att vila emellanåt, men i ärlighetens namn så är jag fantastiskt dålig på det.
Jag vet att jag behöver vilan för att orka arbeta med den inre kylan.
Jag behöver vilan för att orka sova.
Det är något märkligt med mig.
Jag behöver vila på dagen för att kunna sova på natten.

Isbitar till fingrar och med istappar inuti försöker jag att ta mig igenom dagarna.
Jag förstår inte att dagarna kommer och går utan att jag egentligen hinner göra någonting.
Det blir bara kväll hela tiden och jag inser återigen att jag mest har varit trött och orkeslös.
Precis som vanligt.

Men imorgon är det en annan dag.
En ny dag.
En ny dag med nya möjligheter att hitta tändstickor att tända brasan med.
Brasan som ska värma mig inifrån och ut.
Värma mig ut till världen som jag vill vara med och förändra.

//Helena

Att lämna ett liv

Först av allt vill jag önska alla en god fortsättning på det nya året!

Satt och letade bland kort och hittade bilder från ett annat liv, en annan tid.
Bilder på vänner som inte längre finns i livet.
Så oförberedd på smärtan som ständigt ligger och lurar.
En vän till mig som tog livet av sig för drygt tre år sedan finns alltid med mig.
Lite extra mycket under tiden då jag varit inlagd.
Så många minnen därifrån. Från en tid vi delade tillsammans, där innanför de låsta dörrarna.

Många är de dagar då jag fortfarande inte kan förstå att hon verkligen är borta.
Att hon är död.
Att hon lyckades, eller misslyckades, till slut.
Var det verkligen vad hon ville?
Eller var det brister på vägen som ledde fram till det slutet?
Egentligen är det inget att gräva i, att fundera på, men ibland tar mina funderingar över.

Det är lätt att romantisera ett självmord.
Lätt att säga att det är en utväg.
Det man inte tänker på är all ångest som ligger till grund för det.
Och hur jobbig är inte den? Dödsångest, dödslängtan, livsångest, livslängtan.
Om man mår bra, då vill man inte dö.
Om man mår dåligt, då vill man inte leva.
Men innebär det automatiskt att man vill dö?
Jag tror inte det.

Och hur jobbigt är det inte för de som blir tvungna att leva vidare?
Skammen kring självmord är stor. Fortfarande.
Att på något sätt orka fortsätta leva när ens älskade barn, partner, vän, kollega har dött är fruktansvärt svårt.
Att fortsätta leva när den man älskar har valt att ta livet av sig upplever jag vara ännu svårare.

Tänk om det fanns någonting som kunde förändra samhället på ett sätt att ingen vill lämna livet.
I ett önsketänkande går det.
I en önskevärld.
I en drömvärld.

Jaq drömmer.

//Helena

Att hantera triggers

Som de flesta av er vet är jag inlagd på en slutenpsykiatrisk avdelning.
En avdelning där det finns många blandade sjukdomar med en gemensam nämnare: alla mår dåligt på ett eller annat sätt.
Hur ska man göra för att inte dras ner djupare när man själv kämpar för att komma upp ur skiten?
Hur ska man stå ut med panikattacker och ångestskrik?

Jag vill värja mig.
Smita undan.
Låtsas som att jag inte ser, inte hör.
Ändå triggas jag igång.
På alla cylindrar.
Hela mitt sjuka jag vill följa med ner i dyn.
Dras ner och trampas in ordentligt i lera och annan skit.
Hela mitt sjuka jag vill stanna i sjukdom och inte komma därifrån.

Men min friska del.
Den vill slåss.
Så hur ska de olika triggerpunkterna kunna bemästras?
Hur ska jag hantera dom?
För jag vill inte ner igen.
Även om min sjuka sida vill ge upp.
Det är inte vad JAG vill.
JAG vill bort från avdelningen och ut till ett liv.

JAG vill förändra.
JAG vill kunna leva ett liv där JAG kan vara med och påverka samhället och synen på psykisk ohälsa.
JAG vill.

//Helena

Nu har du chansen att vara med och påverka!

Är du mellan 18 och 25 år?
-Vi vill veta vad som är viktigt för dig i din vård inom psykiatrin!

Vi som undrar arbetar med att ta fram förslag på hur den psykiatriska vården för unga vuxna ska se ut i Stockholm på lite längre sikt (det är dock inte vi som fattar några beslut). Vi vill använda kunskap både från professionella som arbetar inom psykiatrin, och från unga som själva är patienter.

Berätta gärna vad du tycker är viktigt för dig just som ung vuxen. Du kan skriva det som kommentar till det här blogginlägget. Du är anonym.

Vänliga hälsningar, Arbetsgruppen Unga Vuxna, ”Psykiatri 2015”.
Representant som skriver här: Åsa Pehrsson, Brukarinflytande-samordnare (BISAM) Psykiatri Södra Sthlm.”

Mitt huvud drar igång åt alla håll

Det är lite så jag känner mig.
Att jag drar igång saker som jag sedan inte orkar fullfölja.
Jag tror att jag har orken, kraften, energin.
Men jag finner mig ofta ihopkrupen i ett hörn, helt utmattad.

Hur ska jag då kunna driva kampanjen vidare?
Hur ska jag kunna krama ur energi ur en energilös kropp.
Hjärnan vill. Så mycket.

I det där hörnet där jag sitter uppkrupen är det rätt kyligt.
Det drar från ett fönster någonstans.
Jag önskar att jag hade en filt omkring mig för att kunna värma mig lite.
Tyvärr sitter jag där alldeles ensam.
Så ensam trots att det finns mängder av människor som gärna skulle sitta med mig.
Varför ska det vara så svårt att be om hjälp
Be om tröst? Om råd?

Och varför är det så svårt att berätta om allt som gör ont inuti?
Vad är problemet?
Det är som att det är en mur mellan mig och alla andra.
Som ett filter. Ett filter som effektivt sorterar bort alla mina rop på hjälp.
Filtret ska samla upp smuts, och kanske är mina tafatta försök smutsiga.
Fast jag tror snarare att jag har fått fel filter framför mig.
Jag skulle ha ett som skyddar mig från det onda, inte ett som hindrar mig från att berätta om det som gör ont.
Det måste ha blivit något fel i beställningen.

I alla fall.
Nog med svammel.
Jag är fortfarande sjuk. Och jag är fortfarande trött. Sjukt trött.
Därför orkar jag inte engagera mig jättemycket i Plåsterkampanjen, men den lever vidare.
Som alla säkert har märkt så stiger antalet gilla-markeringar stadigt och det värmer något otroligt mycket.

Hoppas ni alla får en okej kväll!

//Helena

Söndagsfunderingar från hon den där med plåstren på jackan

Det går timmar. Dagar.
Plåsterkampanjen finns.
Jag sprider budskapet till de jag träffar.
Till de jag orkar.
För visst möter jag människor varje dag som jag inte orkar berätta för.
Varför är det så?

Skäms jag?
Skäms jag över vem jag är? Över vem jag har blivit? Över vilka sjukdomar jag har drabbats av?
Jag vet inte.
Eller jo, det vet jag. Jag skäms inte. Däremot har jag väldigt svårt för att berätta om Plåsterkampanjen.
Varför då?
Jag tror att det beror på att jag inte vill säga att jag tycker att jag har kommit på någonting bra.
För då säger jag ju att jag är någon. Och det är jag väl inte? Eller?

Plåsterkampanjen är viktig.
Jag tror verkligen det.
Om psykisk ohälsa var mer accepterat i sociala sammanhang skulle jag kanske inte tycka att jag inte borde tro att jag är någon.
Alla människor är någon. Alla människor är viktiga.
Oavsett sjukdom. Oavsett friskdom.
Oavsett allt.

Alla människor är värdefulla.

//Helena

Jag vill så gärna skrika ut ett budskap

Jag var ute och gick efter middagen ikväll.
Mötte ett fåtal människor i mörkret.
Mina plåster lyser på min jacka och jag funderade kring hur jag ska lyckas sprida Plåsterkampanjen ännu mer.
Vi är många som bär plåster idag, men på något sätt bär vi dem i tystnad.
För alla vet ju inte vad det betyder och alla frågar inte heller.

Samtidigt behöver budskapet inte skrikas ut, även om det är något jag skulle vilja.
Min ork har varit, och är fortfarande, väldigt låg och jag orkar inte skrika så högt.
Min lungkapacitet räcker inte riktigt till.
Och ibland finner jag mig själv skrikandes utan att något ljud hörs.
Frustrerande.
Tröttande.

Psykisk ohälsa.
Detta komplicerade begrepp.
Så lätt, men ändå så svårt.
Diagnoser hit.
Diagnoser dit.
Och bara för att någon har en diagnos, finns det inte alltid en bra hjälp.

Åh, vad jag önskar mig fri och frisk.
Så jag skulle kunna hjälpa till och förändra, påverka, inverka.
Tills dess får Plåsterkampanjen vara mitt sätt att ändå försöka.
Och faktum är att vi är många som gillar det.

//Helena

Rävsaxen

Först ett förtydligande:
Det är självklart inte så att alla som jobbar inom psykiatrin hatar sitt jobb eller avskyr att jobba med psykisk ohälsa.
Lika lite är det självklart att alla som jobbar inom psykiatrin älskar sitt jobb.
Precis som på alla andra arbetsplatser helt enkelt.
Problemet är när man jobbar med människor.
Människor som behöver så mycket tid och energi, gränsdragningar och pushning på samma gång.
Det blir liksom så skört då.

Vet ni?
Jag hade, och har fortfarande, så mycket drömmar om att förändra.
Hur det nu skulle ha kunnat undgå någon. Det är ju det enda jag tjatar om…
Men min ork är så dålig just nu, vilket gör mig förbannad.
Det är så mycket jag vill.
Fasen att det ska vara så segt.
I det avseendet avskyr jag min sjukdom. Den hindrar så mycket.
Kanske är det en bidragande orsak till att psykiatrin är så eftersatt.
Eller vården överhuvudtaget egentligen.
Just för att orken att kriga för sig själv inte finns.
Och för att de anhöriga har fullt upp med att ta hand om den som är sjuk.

Det blir som en rävsax alltihop.

//Helena

Acceptans

En fin vän har varit och hälsat på mig idag.
En vän som jag lärt känna under min tid som inneliggande patient.
Vänskap kan bygga broar även inne på en låst avdelning.
Kanske inte det mest naturliga sättet att träffas, men vi delar våra upplevelser.

Vi hamnade idag i samtalsämnen om vi någonsin kommer bli helt friska.
Förmodligen inte.
Både hon och jag har varit sjuka i många år. Sjukdom sätter spår.
Spår som inte går att sudda ut. De går inte att radera.
Men.
Det går att lära sig leva med dem. Det går att lära sig hantera dem.
Såren kan läka och bli till ärr.
Ärr som syns, men som inte stör.
För jag vill inte att ärren efter vår sjukdom ska störa.

Jag fortsätter att försöka sprida mitt plåsterbudskap i förhoppning om acceptans.
Jag hoppas så innerligt att jag ska accepteras som jag är, oavsett bakgrund och sjukdom.
Bara vara jag.
Fullt ut.

//Helena